Jag kan inte alls mycket om Bordeaux mer än att jag tycker det är svårare att stava till Bordeaux än till Bourgogne. Men det säger kanske mer om min vinsmak för tillfället än något annat. Denna tyngre och mer traditionella skola av vin har jag försökt fly undan i många år och det var därför Pinot Noir blev sådan tändning. Bordeaux är för mig en massa huvudvärksframkallande Cabernetsorter.

Fast några enklare flaskor har minsann slunkit ned tillsammans med matchande robust mat och lite ost och så. Mängden smakreferenser lämnar dock en del att önska hos undertecknad. Bolaget beskriver vinet som ”Stramt, nyanserar” och jag är av någon anledning rätt förtjust i sådana. Av någon anledning tycker jag också att alla strama och nyanserade viner smakar likadant. Stramheten är som en polokrage på en giraff och ”nyanserna” är som smakskillnaden mellan de olika bomullsblandningar hos polokragen. Så detta är en utmaning. 

Doft och smak är grundad i plommon med en avrundning som inte är långt ifrån den hos riktigt mörk choklad och mörkrostad småbittert kaffe utan socker. Inget vin du bälgar i mängd med andra ord. Men ett bra portionsvin som behöver mat av passande karaktär. Och det blidde tack vare Grekiska kolgrillen både fläsk, kyckling, lamm och dagen efter även Oxfilé med brysselkål. Det passade med alla fyra. Oxen och brysselkålen mer än kycklingen.

Bra kvalitet och tungan vibrerar. Men jag är ännu inte riktigt Bordeaux-övertygad. Kanske är detta för mycket normalstandard för att jag ska reagera och uppleva att jag lär mig något nytt. Kanske är detta något för en framtid längre ned på min vinresa. I alla fall är det mumsigt ihop med ost och chocklad. Men det var liksom givet.

Vintern 2009