Etiketten är förvillandel lik 96390, ”Carneros”, som jag av misstag tog för detta vin och därför blev mäkta imponerad över dess sammansatta och balanserade karaktär. Lite lätt mallig över misstaget blir jag allt eftersom jag därmed ”bevisade” för mig själv att synapserna trimmats nog väl för att förstå varför ett vin för 300 kronor mycket väl kan vara bättre än ett för hälften så mycket.

”Garnet” är inte alls lika sammansatt och harmonisk men fortfarande en riktigt bra Pinot Noir i den mer amerikanska traditionen. Doftar lite rostat gummi och med en smak som är bärig utan att bli fruktig. En komplex struktur av lite mer bittra smaker hänger kvar i eftersmaken och gör det extra intressant. Fast där lyckad den bättre Carneros balansera intrycken på ett snyggare sätt.

Annars lyckas producenten väl med att väga upp strävheten med en syrlig bärighet på ett sätt som får vinet att fungera för både mat och pimplande. Lite dubbel karaktär som både öppet inställsamt och snorkigt krävande på samma gång. Väldigt amerikanskt upper middle class av Yoga-utövande, Prius-ägande och tofuätande amerikanare på diskret semester i Lyon. På sätt och vis därför också mer fnysigt fransk. Om det inte vore för den fylligare sötman hade den kunna tas för en genuin bourgogne.

Helt klart något som kan och ska köpas igen men inte något som behöver stå på stand by.