Det här är väl ungefär så amerikanskt det kan bli. Vinproducent fixar rättigheter för sina viner vilka är lika subtila som mannen på etiketten och ingen lämnas oberörd.

Direkt ur flaskan är det här rent av jobbigt att dricka. Så där kaliforniensött och samtidigt lite kärnigt fast inte så värst angenämnt. Svårt att beskriva, men jag märker detta med många andra amerikanare. Ungefär som att dricka en blandning av spadet från inlagda rödbetor utblandat med saftsoppa gjord på bigarråer där någon har smugit ned en bittermandel i blandningen. Epitetet brukar vara ”Syltigt” men jag vill inte riktigt acceptera den beskrivningen. Det är ett för enkelt ord för en så komplex smaksensation.

Jag luftade inte men flaskan stod (av misstag) öppen länge innan den gasades. Något hände för dagen efter är det mer nyansering och komplexitet. Fortfarande lite saftsoppa men det bittra och sträva drar sig tillbaka. Nu fungerar det till lättare tilltugg. Det skar sig reält mot oxfilén men passade med kallskuret och sallad. 

Första intycket är som att möta 70-talets Elvis i person. Han trycker upp dig mot väggen, den svettiga kroppen är nära och det är bara för mycket. Lufta, få lite avstånd och ja, nog fan kan monstret sjunga!

Oförglömligt? Ja. Njutbart? Njaaaueeeööö.

Vintern 2009