Från vinkällaren på Regeringsgatan. Nog blev jag varnad om dess vattnighet. Men då de alternativa pinot noir-vinerna från Oregon är den saftigt tillskruvade Duck Pond eller dyrare saker ur beställningssortimentet så testade jag i alla fall.

Oj, vilken besvikelse! Vattnig är närmast en underdrift. Vinets alla toner och smaker är så milda och finlemmade att du drunknar i den smak du inte kan komma ifrån, nämligen 14 procents alkolholstyrka! Så det bör vara väl kylt innan du bjussar på detta och kallar det för ”Finvin, över tvåhundra minsann!”.

Då kommer smakerna fram bättre men det här är som en cd-skiva mastrad på för låg volym. Kvalitet finns där i form av bärighet och sötma. Fast allt drunknar i den obalansera alkoholstyrkan. Kanske hade det fungerat ifall vi talat om 9 procent.

Så nej, undvik detta. Men kanske nästa årgång? Enligt personalen, kunnig men i pikant otvättade kläder denna gång, var 2006 ett kallt år i Oregon och med geografin så långt norrut behöver till och med pinot noir-druvan lite värme. Solvärme alltså. Inte alkoholvärme.

Senhösten 2008